Curriculum vitaePosted by Bosse Thu, January 14, 2010 02:35:17Jag har en bred arbets- och livserfarenhet, så jag vet att jag kan göra nytta på en arbetsplats.
Jag har tidigare arbetat med bland annat kontor och distribution, såväl med övergripande ansvar som ombudsman, som mera servande medarbetare med ansvar för posthantering och utskick. I arbetena har även ingått att ta hand om telefonväxel och sköta direktkontakt med medlemmar och föreningar (jag har arbetat i ideella organisationer och politiskt).
Det mina arbetsgivare uppskattat hos mig är att jag kunnat lösa problem och spörsmål, även om den person, som i första hand efterfrågats inte varit anträffbar. (Min filosofi är, att om jag ska ha kritik för något, ska det vara för något jag gjort, och inte något jag inte har gjort.)
Att arbeta tillsammans i ett team är viktigt för mig, oavsett arbetsuppgift. Det egna reviret får aldrig bli så begränsat att man inte ställer upp och hjälper varandra.
Min hantering av det skrivna ordet är något som jag utvecklat sedan jag senast arbetade med administration. För att hålla den kreativiteten vid liv har jag en bloggsida, som jag inte behöver skämmas för att lyfta fram, när jag söker arbete. Sidan är kemiskt befriad från mode, skvaller och sex/samlevnad. Däremot mycket miljö, klimat, politik och samhälle. Det som håller ihop bloggen är att jag försöker hålla en hög populärvetenskaplig nivå.
Utöver att skriva har jag som fritidsintresse fiske och fjällvandring, även foto. En bra mix som jag ser det: dels intresset av skrivande, dels intresset för natur – som jag utvecklat med en hel del högskolestudier i matematik, fysik, biologi och naturgeografi.
Jag är således disponibel för såväl rent kontorsarbete som fältarbete. Då jag även arbetat som montör, metallarbetare på ett företag som tillverkade bussar, betecknar jag mig som händig och kan utföra reparationer. Under tiden som jag gått arbetslös passade jag på att ideellt hjälpa bygdegårdsföreningen i Grycksbo med att lägga om taket till bystugan. Jag brukar även kunna väcka liv i en krånglande kopieringsmaskin.
Med denna intresseanmälan bifogas en lista på utbildningar och tidigare arbeten – en CV. Och eftersom jag är arbetssökande kan jag börja i morgon.
Curriculum Vitae
Körkort B
Truckkort A2 och A4, B1-B3
Utbildad i hantering av röjsåg
Utbildningar
Kunskapscentrum i Stockholm 8708-8912
Gymnasial utbildning
Allmänna ämnen med fördjupning i naturvetenskap
Bona Folkhögskola 9708-9806
Skrivarlinje
Sörängens Folkhögskola 9908-0106
Skrivande och grafisk formgivning
Fördjupning i matematik och fysik
Högskolan Dalarna 0108-0412
Fristående kurser didaktisk inriktning
Matematik 30 poäng, Fysik 40 poäng
Naturgeografi 20 poäng, Biologi 30 poäng
Anställningar
AB Skandia-Karosserier, Markaryd 770822-850116
Tillverkning och inredning av bussar
Montering och svetsning med mig-mag, även kantpressning
FN-tjänst, FN-bat 80 C 820426-821015
CUF Stockholms län 850201-870630
Ombudsman, ansvarig distriktsexpeditionen
Organisationsarbete, skolpresentationer, kontorsarbete
Martin Olsson HAB 890605-900130
Orderexpedit
Plockning fryslager
Centern Stockholms län 900201-910630
Distriktsombudsman
Sekreterare och föredragande i styrelsen, arbetsledning
Centerns Riksorganisation 910730-911130
Vaktmästare
Offset, utskick, valmaterial
Bygdegårdarnas Riksförbund 930901-951231
Kontorsvaktmästare mm
Vaktmästargöromål, arbete med tidningen Bygdegården
Tidningstjänst AB 0206-0802
Tidningsdistribution, företrädesvis landsbygd med bil
Sommar och extrajobb
Posten Falun 0609-0807
Sortering, lådtömning, utdelning, värdehantering
Timanställning, vikariat
Övrigt
Var en kort period, knappt ett år, nämndeman i Stockholms tingsrätt.
Konstruerar korsord åt tidningen Bygdegården
TexterPosted by Bosse Tue, December 22, 2009 18:20:24Vi välkomnas av ett stilla duggregn. Nej, inte regn; bara små fuktkorn som liksom svävar i luften; några som stiger, några som faller, och bildar en slags fuktig jämvikt. Över den väl tilltagna parkeringen, dimensionerad för vinterturism, ser man tätare sjok av dimma, eller är det moln. Ibland river en vindby i molnen och får de knappnåls-huvud-stora dropparna att fästa på kläderna; en sådan där förrädisk väta som inte märks förrän kläderna är dyngsura. Längs den svagt sluttande marken syns rännilar.
Vi skyndar på packningen, det är inget nöje att stå på en grusparkering i vätan. Och så längtar vi upp till fisket naturligtvis. Fjällen, som vi vet står som en krans runt oss, skymtar bara i diset. Ån som vi ska passera brusar någonstans bortom synhåll.
Den första delen av vandringen går längs med en grusväg, över en liten å, innan vi viker av. Därefter bär det uppåt. Ryggsäckarnas remmar gnager i axlarna, packningen är alltid tung de första dagarna. Duggregnet sveper kring oss; blad, gräs och björk har en frisk djupgrön ton. En och annan skär linnéa lyser intill stigen.
Totte svänger av sig sin ryggsäck med en duns, och plockar fram kåsan. Själv är jag mera försiktig, tar plats på strandbrinken, som eroderats av vårfloden till en lämplig sittplats, och kryper ur remmarna. Jag ser ut över vattnet. Nu är det närmast normalt vattenstånd. Men det har regnat elakt det senaste dygnet.
Vi sitter en stund på brinken och dricker vatten. Trots regndiset är det varmt. Svetten rinner, det är besvärligt att gå, marken är slipprig och rötterna såphala.
Efter att ha släckt törsten fortsätter vi. Stigen blir tunnare, de flesta stannar nog här nere vid den första höljan. Det gör inget. Vi ska fortsätta en dryg halvkilometer till, upp det vita skummet där höljan tränger ihop sig. Sammanlagt kanske en fyra-fem kilometer, en lagom förstadagsvandring.
Tältplatsen som vi hittar är helt okey. Nästan så nära att man får passa tältet i bakkastet. Nu ska tälten upp, och det fort! I ritualerna ingår att det ska drickas bäsk vid speciella tillfällen. Ett sådant tillfälle är när tälten är på plats; tältresningssupen, ett annat när det fångats en öring som håller minimimåttet.
– Skål och skitfiske, men först ska det kokas kaffe, och ätas lite. Första måltiden vid en fiskeresa blir alltid mackor. Vilken normal människa har tid att laga mat innan han fått doppa flugkroken? En kask blir det också till salamin och grovbrödet.
Det är dåligt med vakande fisk, så det får bli streamerfiske. Totte ställer sig alldeles vid inloppet till höljan, och fiskar av strömvirvlarna. Själv går jag en bit ner och prövar där vattnet lugnar ner sig. Det bukar kunna stå fisk på ett ställe där maten så att säga stannar upp. Regnet gör också att det borde spolas fram godsaker. Ett jämt mönster av ringar täcker vattenytan. Ändå är det varmt. Kläckning på gång kanske?
Någon timme håller vi väl på innan Totte ger sig iväg med yxan. Från skogen hörs att vedförrådet håller på att byggas upp.
Elden har naturligtvis slocknat i vätan, men det går ändå hyfsat att dra på en ny brasa, och kaffepannan åker på igen.
– Har du känt något? Undrar jag.
– Inte ett liv, konstaterar Totte. Men kanske lite senare, när det mörknar, fortsätter han. Det skulle ju vara gott med en bäsk till…
Vi blir sittande en stund och ljuger om taktiken, och delar den där svårgripbara känslan av att sitta vid ett jämtländskt fiskevatten och dricka kaffe – för bara några timmar sedan (nåja) lastade vi bilen nästan 50 mil bort, i en helt annan miljö. Det blir overkligt, surrealistiskt helt enkelt.
När Totte försvinner in i tältet för att dona med någonting, greppar jag spöet och prövar några kast vid inloppet. Vid andra kastet suger det till på en Alexandra; nej, inte våtflugan, utan en rejält tilltagen streamer i krokstorlek 6. En hyfsad bit känner jag. Håven? Jodå, den fick jag med. Tack. Jag kan inte låta bli att vända mig om. Nej, Totte har inte upptäckt att jag har fast fisk, och jag vill gärna landa den och visa upp den som överraskning. Bara jag nu inte tappar den…
Fisken får ordentlig kraft i strömmen, och en bra bit av fluglinan försvinner innan jag kan börja pumpa in den med spöet. Öringen välver tungt i strömmen, men pressas allt närmare mina fötter.
Nej, än är den inte håvbar. Fisken gör en ny rusning, men hoppar inte. Nu har den ställt sig på andra sidan strömmen och pressas hårt av fluglinan. Nu är den betydligt spakare och kommer allt närmare. Jag lyfter håven, och ser hur öringen vrider sig i garnet. Fortfarande har inte Totte upptäckt mina förehavanden.
Jag lämnar stenarna jag stått på och kommer i land. Jag säger inget förrän jag lägger håven på marken:
– Nu ska vi ha bäsk!
– Har du fått en, säger Totte, och gör stora ögon. Var tog du den? Frågar han sen.
– Från stenen, där du stod.
– Men, det är ju den jag jagade…
– Skål!
Totte blir inte stående speciellt länge för att beundra öringen… En vacker, riktigt gul sak med röda ”ringprickar”. Efter att ha gjort i ordning fisken drar jag mig neröver höljan. Den här gången utrustad med det lättare torrflugespöet. Någonstans inom mig med en förhoppning om att se vakande fisk.
Där jag kommer åt kastar jag med ett Guldribbat Haröra, några vak ser jag inte. Jo, där borta, men väl på plats inser jag, att jag aldrig kommer igenom videbuskarna som mer eller mindre växer i vattnet. Det börjar skymma, och än mörkare blir det av molnen. Regnet fortsätter.
Jag lufsar tillbaka i vätan, hittar stigen som går en bit in i skogen. Jag har varit nästan nere vid utloppet. På tältplatsen håller Totte på att hänga av sig vadarbyxorna, och krypa i regnkläderna. Så fort han får syn på mig:
– Nu ska vi ha bäsk! Nu är det min tur att göra stora ögon. Totte har fångat två fina öringar, och de ligger på lid de parade på en tuva grön ljung.
– Snyggt jobbat!
Nu gäller det att förvandla den ved Totte har samlat till en behaglig eld samtidigt som regnet tilltar. Första försöket misslyckas. Vätan har helt enkelt gjort barken på småpinnarna dyngsur.
Sedan öppnar sig himlen. Det vräker ner. Detta kan ej längre kallas för regn.
– Det är ju för fan droppar som bowlingklot, liknar Totte det vid. Han har nog rätt. Det var ju inte så bra för våra planer att göra upp eld. Med en varsin hög sura kvistar framför oss sätter vi oss på lite surt granris, och börjar barka kvistarna. Jo, just det, vi tar kvist efter kvist, små pinnar bara, och skrapar bort barken så att endast det torra träet återstår. När himlen sluter sig något, slår vi av vattnet från pinnarna och lägger i eldstaden. Lite tändvätska, och en tändsticka.
Högst osäkert börjar en gul låga resa sig, och vi kan hålla nya kvistar över elden, torka dem lite innan de åker på. Det tar sig.
– Har du blivit blöt? Frågar jag.
– En aning, blir svaret. Det kryper fram att Totte inte har en tråd torr på kroppen. Nu står han i ett par regnbyxor utan någonting under! Och en blöt T-shirt med en ännu surare jacka utanpå, han tyckte att det var bättre än regnstället. En råbarkad fan. Undra på att såg belåten ut när han fick dra i sig bäsken.
Kaffepannan åker på. Nu ska vi ha något varmt i oss. Regnet kyler även om det är varmt i luften. Tack och lov. Riktigt mörkt har det blivit.
– Ska vi inte ta och halstra en öring, tycker jag. Och äta med knäckebröd.
– Jo lite hungrig börjar jag bli, svarar Totte.
Jag täljer till en halstringspinne och skär loss lite enris för att få röksmak på anrättningen. Jag tar en av de rensade fiskarna, och trär in spettet genom munnen och längs ryggraden. Grovsalt, men inga andra kryddor. Det tar en bra stund innan fisken är färdig; flottet fräser i elden och enrisröken lägger sig tung över lägerplatsen. Och i mörkret är det svårt att se hur mycket halstring fiskköttet behöver. Men till slut – öringen är färdig och vi kan tugga i oss den på knäckebröd, inget smör behövs. Men mycket varmt kaffe. Det är dags att krypa in i tältet.
* * *
I form av ett envist smattrande på tältduken gör sig en ny dag påmind. Det har börjat blåsa upp. Det fladdrar till i tältduken av vindbyarna, inte så starka, men tillräckliga för att störa regnets rytm. Från ett rytmiskt smatter, till nästan uppehåll, till en trumvirvel, som vid framåt marsch ungefär. En bra stund ligger jag kvar i tältet och lyssnar. Väntar på att regnet ska ge med sig, varje gång en vindby stoppar upp regnsjoket tänker jag att nu …
Nej, jag måste ge mig ut. Jag kryper ur sovsäcken och i kläderna, till och med regnstället åker på medan jag fortfarande befinner mig i det lilla enmanstältet. Jag möts av något som närmast kan liknas vid regndimma när jag drar upp dragkedjan. Det är ruggigare än i går, då var det i alla fall fortfarande varmt. Min första tanke är hur långt jag behöver gå för att hitta torr ved till morgonkaffet.
Och eldstaden sen… Den plats där vi under natten halstrade några öringar har förvandlats till ett vattenhål. Sotiga vedpinnar, halvt förkolnade ligger och simmar i klarvatten. Bara att leta på ett nytt ställe, lite högre beläget. Och mera granris att sitta på.
Jag har tur; under en yvig gran hittar jag torrved från skadade grenar, mycket kåda. Snart har jag fått fart på elden, och kaffepannan börjar skorra. Ungefär samtidigt börjar det röra sig i det andra tältet, och ut kommer en skepnad i form av Totte. Han är inte direkt någon skönhet i vanliga fall, men den här gången ser han mer än lovligt härsken ut. Natten har inte varit bra.
Han säger ingenting, bara slänger ut sängkläderna och lyfter ena änden på tältet. Ut forsar vatten som skulle kunna härbärgera kiloöringar. En mindre myggsvärm i tältet har även den förhöjt trevnaden.
– Jag måste nog gå ner och torka kläder och sovtäcke, säger han, samtidigt som han läppjar på morgonens första kaffe. Jag måste ha det torrt om jag ska kunna sova.
– Vi provar först och ser om vi kan få till en eld så vi kan torka grejorna, svarar jag. Men först måste vi ha frukost.
Efter vi ätit skickar jag in Totte i mitt tält:
– Gå in och lägg dig i mitt tält, så du får sova en stund! Det funkar, efter en stund vibrerar tältlinorna vackert i resonansen från snarkningarna. Nog så konstnärliga. Särskilt med regnet på tältduken som ackompanjemang.
Jag tar flugspöet och går ut på stenen där stod och tog öringen i går. Vattnet har stigit, forsen lät mera ilsken i går, mera tung i dag. Jag står och kastar en stund, men inte ett liv. Ingenting ser jag heller. I stället letar jag ved. Jodå, det finns ganska gott om, bara jag går iväg en bit. Det behövs när vi ska torka kläder.
Jag sätter mig vid elden och filosoferar över en kåsa kaffe. Totte kommer ut från mitt tält en stund senare. Jodå, nu ser han bättre ut …
Efter en rejäl portion potatismos med stekt öring ger vi oss ut och samlar mer ved. Nu ska se till så att Tottes snuskfilt blir torr. Jo, han säger snuskfilt om sitt sovtäcke. Jag frågar inte och vill ej heller veta.
Vi får upp en rejäl brasa och står i varsin ände av snuskfilten och svänger den fram och tillbaka över elden. Det doftar inte timotej precis. Efter att fått sängkläderna torra, övergår Totte till att torka de andra kläderna. Han avslutar med att stå och vifta med ett par röda kalsonger över elden. Nu är han färdig att börja fiska igen.
Vi går åt varsitt håll. Jag stannar mittemot en ö och börjar kasta. Med vad? Jo, det undrade jag också, men det fick bli en våtfluga. En gråbrun sak som kan imitera det mesta som ramlar ner i vattnet. Jag fiskar mig neråt ån. Hoppas att det ska smälla till just där ån tränger ihop sig innan forsen.
Jag får ett hugg också, men inte precis något som är i närheten av vare sig minimimått eller bäsk. Det är trögfiskat helt enkelt. Regnar gör det. Jag går en vända in i skogen för att se om jag hittar någon svamp. Nej, inte det heller.
Lite surmulen går jag tillbaks till tälten. Oj! Totte har fångat en öring, Humöret blir genast bättre. Vi övergår till att elda, koka kaffe och ljuga.
Jag berättar, att här, på andra sidan ån, föddes Sportfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner för ett antal år sedan; ett par kompisar till mig som fått några dagar ledigt och med kort varsel åkte hit. Grabbarna satt vid jättegranen, alldeles rakt över, och kokte kaffe, och tog en sup emellanåt. De hade rest hela natten, och blev såklart trötta ner mot natten. Tiden försvann och de fortsatte ljuga. Men sitter man och dricker kask, måste man till slut resa på sig …
Det gjorde de. Och rasade åt var sitt håll. Ett fall framåt för det som i dag kallas för Sortfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner. Kaffet kokar över, och vi tar också en kask.
Några år senare hakade jag på, och kom hit för första gången. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag varit här, men känner fortfarande inte att jag fiskat av området. Däremot är det första gången Totte är här, och han verkar vara nöjd. I vart fall protesterar han inte. Bara han har någotsånär torrt i tältet.
Tältet ja, ett eländigt budgetalternativ, närmast att betrakta som engångs …
– Ska vi inte ta och lägga in granris i tältet? Frågar jag. Du lär ändå inte använda det någon mer gång.
Sagt och gjort, vi ger oss in skogen och kommer tillbaka med varsin famn granris som vi lägger in i tältet. Ovanpå det liggunderlag och snuskfilt. Ett gott arbete! Jag har tidigare lagt granris under ett tält, men inuti? Nej, aldrig.
* * *
På nytt väcks jag av ett ihärdigt smattrande på tältduken. Jag krånglar mig ut, iklädd regnställ. Nu är marken mättad med regn; små rännilar letar sig fram i gräs och vegetation. Grästuvorna har slagits till backen. Och eldstaden? Jodå, den måste flyttas igen …
Den här gången kokar jag kaffet under den största och yvigaste granen som finns i närheten. Totte kommer ut ur tältet, lyfter ena änden av detsamma och släpper ut några liter, den här gången grönt, vatten. Vi kokar gröt till frukost, och hett kaffe. En whiskey tröstar vi oss också med. Helt okey har väl inte sömnen varit så Totte försvinner ganska snart in i tältet igen för en stunds siesta. Ingen vet vad klockan är. Och solen syns inte heller.
Själv gör jag i ordning flugspöet, väljer ut en fluga. Nej, den gamla får sitta kvar. Men sätter mig vid elden igen. Ska jag gå ner till nacken på höljan, eller uppåt? Jag reser på mig och går fram till stenen varifrån vi fiskat. Den ligger nästan under vatten. Forsen är bara en tung vattenmassa som väller fram. Jag ser upp mot himlen.
En blå glipa! Och jag ser solskivan skymta bakom grå moln. Skivan närmar sig glipan. Når densamma och jag känner hur ögonen drar ihop sig. Kontrasterna växer, det mörka, nästan skrämmande vattnet får en blå ton. Och alla nyanser i det gröna som väller över mig.
Jag går upp till Totte, som snarkar i tältet. Jag ruskar lite omilt i den ena bågen som håller upp tältet.
– Det blir ihållande solsken! Säger jag in i tältduken. Det rör sig därinne, och Totte sticker ut huvudet:
– Ja, jävlar…
Det tar en stund innan han kommer ut ur tältet, fått på sig fiskekläderna och tacklat spöet. Under tiden har det börjat regna igen …
Dagen avslutas med torkning av snuskfilt. Jodå, även denna kväll står Totte där och torkar kalsongerna. Ett viftande som får elden att glöda lite extra.
Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
* * *
Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
* * *
Allt är fuktigt, men det regnar inte. Krigsråd. Vi måste röra på oss om vi vill se något mera av ån innan det är dags för hemfärd. Visserligen har jag en otrevlig känsla av att det stenskravel, som vi måste passera, är fuktigt och halt och eländigt. Ensam skulle jag inte vilja gå där.
Sagt och gjort, vi skakar fukten av prylarna och plockar ihop. Att släcka elden behöver vi inte bry oss om.
Stigen, där den går intill ån, är vattenfylld. Småbäckar letar sig ned för sluttningarna. Grönskan hänger slagen ner mot marken. De täta bestånden av stormhatt, med blåvioletta blommor, ser ledsna ut.
Stigen försvinner i stenskravel. Bara långsamt rör jag mig framåt; fäste med båda fötterna, stöd med vandringsstaven, lyfta nästa fot, lyfta blicken och söka nästa fäste. Och nästa. Olustigt.
Totte har bättre balans än mig, och rör sig likt en bergsget. Han vänder sig om och studerar mitt sätt att ta mig fram. Han väntar in, och ger mig ett handtag. Nu går det lättare. En obehaglig påminnelse om att jag inte längre är tjugofem …
Längs stigen upp mot sjön tvingas vi passera många fina höljor och fiskeplatser. Men vi kan inte stanna, vi måste komma fram i dag.
Ute på en udde slår vi läger; helt annan miljö med fjällbjörk utspridd i terrängen. Vandringen har förflyttat oss från fjällskog till något som mera påminner om kalfjäll; från blåbärsris till kråkris. Med tältplatsen som utgångspunkt är det bekvämt gångavstånd till ett flertal bra fiskeplatser; blanknackar och inlopp, och förhoppningsvis grov fisk. En bro ökar antalet fiskeplatser till det dubbla.
Vi är rejält trötta efter vandringen, men måste ge oss iväg ett stycke att leta ved. Björkveden som ligger utspridd, vridna stammar med nävern hängande, är säkert utmärkt att elda med – om det vari torrt en tid, vill säga. Nu måste vi leta upp torrgran. Men först tar vi bäsken efter att ha slagit upp tälten.
Mat och kaffe får liv i de trötta benen, och vi börjar fundera på fiske igen. Jag ser på Totte att han suttit och tittat långt efter inloppet till sjön en bra stund nu. Sjunktafsen är laddad med en obestämbar streamer. Bara att sätta igång fisket.
Jag följer stigen upp till blanknacken, sätter mig och tittar på vattnet, tar en pipa. Ljuset har övergått till att bli en rodnad på himlen i nordväst. Helt blank är inte nacken, en bris krusar vattnet. Problemet är bara att vattnet är för högt, det blir svårt att ta sig ut och få djuprännan inom kasthåll. Även jag har tacklat med en streamer, en mörk sak som ska ge kontrast mot den ljusare himlen.
Jag söker mig ut på stenarna med hjälp av staven, balanserar mig fram. Når en acceptabel kastposition och börjar mata ut lina. Kasten blir inte fiskbara vare sig någon längre tid eller sträcka. Strömmen är stark, och flugan draggar efter en kort stund å det vådligaste. En liten öring som hakar på får mig dock att fortsätta, kast efter kast.
Spöet bugar, och linan börjar ge sig iväg uppåt. Jag balanserar mig till ny position på stenen för att bättre kunna följa fisken. Spolen rör sig långsamt, varv efter varv, men lite snabbare för varje varv. Just när fiskens fart kommit upp i vad man kan kalla en rusning slackar linan. Tomt. Den var stor …
Jag drar mig ner till inloppet till sjön. Jag ser Totte stå vid andra sidan och kastar, nästan i skummet. Varför går han inte lite längre ner? Där vattnet lugnar ner sig och det går att vada ut.
Nåja, jag gör några kast, och fiskar av bakströmmen som drar sig upp längs forsen. När jag lyfter blicken ser jag Totte halvvägs över ån. Tokfan! Hans sätt att hålla balansen påminner inte så lite om en väderkvarn. Med det undantaget att en väderkvarn vare sig har håv eller spö fästade vid vingarna.
– Titta här! Ropar han, när han kommit över. Han håller upp håven.
– Vilken öring, svarar jag. Fortfarande med flugan i mungipan, och linan vidare till spöet. Hur fan kom han över?
– Jag var tvungen att komma över och visa den!
– Hmm …
Vi drar oss tillbaka till lägret. Det har börjat kyla på, och jag vill nog ha lite mer kläder på mig. Totte verkar inte bry sig. Men bäsken lockar.
Ta mig tusan om inte Totte får en öring till under det riktiga nattfisket. Det är bara att ladda upp för öringfrossa i morgon! Men först måste vi samla granris till Tottes tält, och torka snuskfilt.
* * *
För första gången under resan är det varmt när jag vaknar. Den där kvalmiga känslan som man bara kan uppleva i ett ljust tält. Jag drar på mig kläderna och kravlar mig ut, och möts, om inte av en klarblå himmel, så i alla fall av solsken och lätta sommarmoln. Nu är det kaffe som gäller. Jag känner på sotpannan. Jodå, ni läste rätt – jag har inte glömt att skriva om att göra upp eld, ty jag har inte gjort upp eld. Jag kände på pannan för att kontrollera att den var riktigt kall. Riktigt kallt kaffe kan jag ibland tycka vara gott. Särskilt om jag nyss krupit ur sovsäcken, och är lite svettig och dåsig. Men är kaffet ljummet, då får det vara.
För säkerhets skull förbereder jag ett kaffekok. Jag är inte övertygad om att Totte har samma smak som mig när det gäller kaffe.
Jag tar en klunk av kaffet, tänder pipan och sträcker ut mig i kråkriset. Fjällen sträcker också på sig borta i väster. Ett mäktigt massiv reser sig, fortfarande med snö kvar kring topparna. Ån brusar sig fram innan den slår sig till ro i sjön. Några humlor letar nektar bland klockljungen. Det rör på sig i tältet. Ögonblicket efter står ett pervo och pinkar i idyllen. Naturligtvis på ett avstånd som gör att skvalandet överröstar ån. Morgonsaluten också.
– God morgon! Säger han glatt. Suck. Jag går ner till ån och diskar kastrullerna sen i går.
Efter frukosten, med nykokt kaffe, följer jag stranden längs sjön till den nedre blanknacken. Där har jag tidigare år haft bra fiske. Det blir en halvannan kilometers promenad, med en hel del klafsande i blötmyr. Det var inte konstigt att vi var trötta när vi kom fram i går.
Det visar sig att mina stövlar inte räcker till för att fiska av nacken som jag vill. Vattenståndet är högre än det brukar. Brukar förresten; den här trakten är minst sagt nyckfull när det gäller väder. Om jag inte minns fel är årets regnrekord inte någon ovanlighet här. Märkligt nog är dock inte vattnet så känsligt; ofta är fisket bra trots högt och stigande vatten – vilket är ovanligt. Men, fisket kan bara vara bra på platser man verkligen kan fiska på. Den här gången når jag helt enkelt inte ut.
Jag avbryter och klafsar tillbaka. Det ryker från tältplatsen, Totte gör upp eld. Nu är det några dagar sedan vi käkade öring senast, så det ska bli riktigt gott.
Men elden vill inte ta sig, mycket rök är det. Hastiga rörelser vid eldplatsen vittnar om att Totte håller på att lösa problemet. Något rött skymtar också i röken. Jodå, Totte står och viftar med sina röda kalsonger över en glödbädd som tar sig allt bättre. Invid elden ligger två foliepaket och väntar.
– Jag hittade tyvärr ingen dill, säger Totte när jag tittar på foliepaketen. Själv är jag mest tacksam för folien kring öringarna.
Potatismoset är min avdelning, det vara stabbigt, med extra salt, svartpeppar och dill. Jag hittar filmburken som letat sig in mellan två påsar. Och smör. En rejäl klick som förhöjer smaken. Och en klick som smälta som sås.
Det kunde inte hålla sig. Just som vi ska till att äta börjar det regna. Och här finns det inga träd att skyla under. Vi intar måltiden i Tottes tält.
– Vad tycker du om kuvösen? Frågar han när jag bänkat mig i den himmelsblå portalen.
– Förbannat god öring, svarar jag medan regnet smattrar hemtrevligt på duken. Den sista skvätten whiskey räcker till en varsin matsnaps. Det är en brakmiddag.
Regnet slutar snart, och vi kan inta kaffet utomhus. Naturligtvis inte utan problem med elden. Vi sitter i kråkriset, dricker kaffe, röker, och kisar mot solen. Jag tror jag somnar.
Solen värmer skönt. Uppenbarligen räcker det för att Totte ska få ett infall av renlighetsmani. Han får av sig kläderna och blaskar sig i vattnet. Så väldigt njutbart verkar det dock inte vara, han blir inte långvarig i ån. Han skvätter av sig vattnet, och börjar klä på sig.
Frrritsch! Hörs det när han drar på sig sina röda kalsonger. Med ett förvånat uttryck i synen står Totte med resåren uppdragen till armhålorna samtidigt som resten av plagget letar sig ner mot anklarna. Man ska vara försiktig när man torkar kalsonger över öppen eld.
Den här kvällen är den första och enda, som vi inte behöver torka snuskfilt.
– Och du slipper att torka kalsongerna, säger jag uppmuntrande.
– De ligger i elden, svarar han. Jag flyttar mig undan röken.
* * *
Vi följer stigen upp till vägen som ska leda oss åt varsitt håll. Totte ska åka hem till Falun, medan jag ska fortsätta till en fiskecamp och träffa några andra vänner.
– Trevlig resa! Säger jag när vi kommit upp till vägen.
– Fortsatt skitfiske! Svarar Totte och beger sig neråt mot civilisationen. Just när han försvinner utom synhåll, drar jag på mig regnkläderna igen.
TexterPosted by Bosse Sun, October 18, 2009 14:04:38Den lilla skogsbäcken kippar mellan stenarna, som är bruna av förtorkade alger. I sanka partier stiger fukten, luften är kvalmig, tung att andas. Tystnaden är påtaglig, spöklik, inget fågelkvitter - bara ett dämpat sorl från bäcken. Blinningarna surrar som vansinniga runt mig, biter där de kommer åt.
Bäcken breddas och jag ser sjön, en öring blir skrämd och pilar snabbt genom vassen. Sjön verkar svårfiskad, ett vassbälte sträcker sig runt om längs kanten. Utom allra längst upp, där det finns en myrkant med lite näckrosblad utanför. Om jag nu kommer ut där vill säga.
Jag går fram till sjön för att svalka av mig lite och släcka törsten. Håret är som klistrat när jag tar av mig kepsen. Vattnet har stått still innanför vassen och smakar allt annat än gott, snarare dy.
Några dagsländor flyger i strandkanten, sedan fler och fler. De stiger och faller i ett ryckigt, allt hetsigare tempo. Skynda, skynda säger de med sina rörelser - skynda att avla i kväll är vi döda.
Storskog övergår i blandskog och försvinner i myr. Sterilt, inte ens en hjortronblomma ser jag. Bara några förtorkade tallplantor. Jag hänger av mig ryggsäcken. Håller myren att gå på? En slända landar på armen, den har gjort sitt, rörelserna är sega. Den påminner inte så lite om flugaskens "midsommarrocka". Jag knyter på en sådan, och vinglar ut på en liten udde som sticker ut från myren. Någon brukar fiska här, det ligger några slanor som förstärkning. Dom behövs, myren gungar oroväckande.
Det vakar alldeles utanför udden. Något primitivt väcks till liv; det hettar i kinderna, bultar, när jag försöker svälja är gommen torr - bytet är inom räckhåll.
Jag blir tvungen att lägga det mesta av kastet på land. Bara tafsen och flugan får landa i vattnet. Omsorgsfullt börjar jag mata ut lina i kastet, någon meter i taget. Över förväntan - flugan lägger sig som den ska. Fisken fortsätter att vaka, och jag är nära att förivra mig då den tar något alldeles intill flugan. Vid nästa stigning tar den flugan. Inget mothugg behövs, men nu måste jag ta mig längst ut på udden. Klafs, klafs låter det, och jag förbannar fluglinan som hängt upp sig i en vresig videbuske. Svallvågor går ut från udden som vore det en ranglig eka. Under tiden hoppar öringen. Mot alla odds får jag den i håven och trampar tillbaka, väl medveten om att jag måste ha skrämt all fisk i närheten.
En vacker öring; gul som myren, mörk som en hemlighetsfull tjärn.
Jag sätter mig på en tuva och tänder pipan. Det smakar inget vidare, munnen är torr som fnöske. Solen bränner, jag kan följa hur vattnet torkar på stövlarna samtidigt som jag känner hettan genom gummit. Kläderna klibbar, jag känner mig ofräsch. Betten från blinningarna kliar och svullnar. Sländdansen ökar i omfattning, tusentals vingpar är i rörelse. Vakringarna tätnar. Utanför udden stiger flera fiskar, obekymrade av det oväsen jag nyss ställt till med. Helt klar är inte himlen, det börjar mörkna i horisonten.
På nytt tar jag mig ut på udden. Jag försöker smyga så gott det går även om det saknar betydelse. Öringen skräms inte av någonting just nu. Den är bara inriktad på en enda sak: att äta av det överflöd som just nu faller ner på vattnet.
En ny och torr fluga sitter på tafsen. Jag väljer ut en av öringarna och börjar kasta. En stund får flugan ligga stil innan jag rycker lite för att åstadkomma en rörelse. Hela tiden måste jag ändra tyngdpunkt för att hålla balansen. Det stiger några bubblor där jag trampar, och det luktar sumpgas. Längre bort tornar himlen upp sig. Flugan försvinner i en lugn virvel. Jag lyfter spöet och får fast fisk. Efter en första rusning kommer fisken rakt mot mig, och är på väg in under myren. Jag måste låsa linan och luta mig ut över kanten för att hålla mot. Hela tiden ser jag öringen i vattnet, hur den frenetiskt försöker slå sig fri. Rädd att tafsen ska brista håller jag andan. Det första åskmullret kommer samtidigt som jag håvar fisken.
Ännu kan jag inte slita mig från udden. Luften dallrar. Vattnet mörknar, antar en blåsvart ton, skrämmer. Jag missar några fiskar innan jag på nytt står med böjt spö. Öringen är tung, nästan hela fluglinan försvinner i den första rusningen. Ingen direkt ilsken eller snabb rusning, mera obeveklig. Jag känner direkt att om den här öringen får för sig att gå in under myren, ja då är jag chanslös. Eller in bland näckrosbladen. Den är på väg dit, men i sista stund får jag den att vända om. En kastvind river upp vattenytan. Ett blixtnedslag ganska nära upplyser mig att platsen börjar bli ohälsosam. Jag känner lättnad över att kampen är över när jag leder fisken över håvbygeln.
Jag kurar ihop mig i en sänka. De första dropparna faller, stora, tunga. Blixt och knall kommer samtidigt, sedan öppnas himlen.
Det tar någon timme innan det börjar spricka upp. Trots den ruggiga känslan kom regnet som en befriare. Marken har fått nytt liv. Nu hörs fåglarna, och de flyger högt över mitt huvud. Trollen byker, som man säger när ångan efter ett regn stiger. Solen värmer skönt på ryggen när jag gör mig klar att fortsätta fisket. Trots mitt genomvåta tillstånd är jag full av förhoppningar.
Men, inte ett liv ser eller känner jag i vattnet. Trots avrivningen som syresatt vattnet. När ska man bli klok på öringen? Flugan tråder en ensam dans på en i övrigt spegelblank vattenyta. Ett mäktigt påslag som gör att näckrosorna gungar i svallvågorna får mig att rycka till. Vad i fridens namn var det? En gädda som i sin hunger tagigt fel på min fluga och en fisk? Eller en öring? I så fall av en storlek som jag aldrig tidigare varit i närheten av; en ensam fisk som patrullerat längs strandlinjen. Nytt hopp i kastandet, vilken fisk, vilken känsla att få komma hem med den! Länge försöker jag få den att ta igen. Men jag ser den inte, den talade bara om att den fanns.
När jag går tillbaka porlar bäcken av livsglädje över de stenar, som för bara några timmar sedan var frasigt torra.
TexterPosted by Bosse Fri, October 02, 2009 00:26:11Det finns platser som betyder lite extra under kalla vintermånader, platser som man kan drömma sig bort till, återuppleva med slutna ögon.
Jag viker av från grusvägen. Leden bär uppåt, men ryggsäcken är lätt efter en veckas fiske. Nu är nästa hållplats en långsmal sjö, egentligen för stor att kallas tjärn; där väntar öringfiske och hjortronplockning. Lite gnager det i mig; ryggsäcken är trots allt för lätt. Fångar jag ingen matfisk blir det knäckebröd med kafferansonering. Det återstår ännu drygt två dygn tills jag träffar mina fiskekamrater vid Fjällfurans stuga invid Vattensjön.
Det blåser när jag kommer fram till tjärnen, en ilsken nordvind som drar längs med det kilometerlånga vattnet. Men jag är på rätt sida och kan kasta flugan så att den drar förbi vid sidan om mig. Nog så väsentligt.
Jag hittar en bra tältplats, men måste lägga upp lite mossa under ena änden av tältet för att inte behöva ligga i båge. Kanske kommer mossan att vara kvar nästa år. Kaffepannan åker fram, vedsamlandet går lätt och jag kan göra upp eld i lä från kullen där tältet fladdrar i vinden. De sista kaviarkornen åker ut på några knäckemackor medan jag tittar ut över den del av vattenytan som ligger i vindskugga. Utanför rivs vattnet till vågor som närapå bryts. Kanske ett Guldribbat Haröra i kanten precis där vinden tar i?
Det blir nästan som våtflugefiske i strömmande vatten; vinden driver fluglinan över vattenytan. Ett stopp, någonting hakade i, var det ett hugg? Svårt när man inte ser tafsen, är det en fisk måste den kroka sig själv, annars går det inte.
Nästa försök, jag tar in lite lina för att hålla kontakten med flugan. Hugg! Löslinan försvinner snabbt och spolen börjar röra sig. En gul fisksida blänker i vågsvallet när öringen går upp i ytan. En stund senare kan jag lyfta den i håven, matfisken är räddad.
Kråkriset vid sidan om kokkärlet får en dust pulvermos, blir vitt. Röken kryper längs marken, virvlar ut över sjön. Solen har gått ner och det börjar närma sig streamerfiske. Den inkokta öringen med dillkryddat potatismos och en smörklick smakar bra. Men det har varit varmt länge, och det normalt så friska fjällvattnet har en unken smak.
Streamerfisket går trögt, och jag går i stället en sväng på myren. Nej, än så länge bara röda kart. Ett och annat moget bär hittar jag men tröttnar snart. Måste komma iväg vid vettig tid i morgon, och inte hålla på att ränna utefter sjön hela natten...
* * *
Jag har gjort ett felaktigt vägval, kommit för högt upp på fjället, och ser en rasbrant torna upp sig framför mig. Jag måste ner ett par höjdkurvor för att överhuvudtaget ta mig fram. Det känns ju sådär, när jag lyfter blicken upp mot grus och lösa stenblock, kompletterat med några knäckta granar. Det är blött i marken och jag måste hela tiden ha ordentligt grepp med skon för att kunna lyfta det andra benet. Särskilt fläckarna med tunn mossa över hård mark är förrädiska; släpper det åker benen undan, olustigt. Där jag kommer åt tar jag stöd med armen runt ett träd för att få fäste och vila. Sedan nästa träd.
Bara långsamt rör jag mig neråt mot dalgången, och runt fjället. Tack vare att jag vet var Vattensjön finns, kan jag skymta den mellan trädtopparna. Eller är det inbillning? När jag äntligen träffar på bäcken som rinner mot dalen stannar jag och dricker, länge. Beckoljan åker fram. Nu är jag säker, här gick jag för ett år sedan. Visserligen är det blött och snårigt, med många omvägar, men ett intet mot skrågången längs fjällsidan. En glänta som silar ner solljuset är översållad med blöthjortron och ger extra krafter.
Efter att ha vadat över ån är det upptrampat, stigen går på åsen längs strömmen och slingrar sig mellan grova tallar. Snart ser jag huvudbyggnaden i kåtamodell. Vattensjön, eller Ajvin Sijte, som själva platsen heter, är en fiskecamp som drivs av Anariset AB med Per-Erik Jonasson, Tåssåsens sameby, i spetsen. Namnet Ajvin kommer av förnamnsinitsialer i familjen Jonasson, Sijte är helt enkelt sita eller viste på sydsamiska. En plats dit man återvände år efter år när renarna flyttades, en mera permanent boplats. Ajvin Sijte. Förr var sjön viktig för försörjningen, och är det fortfarande, fast i ny tappning. En fisk som fångas av en turist är långt mycket mera värd än en som säljs i dagligvaruhandeln eller saltas in för kommande behov.
Vare sig Per-Erik eller Lasse, som sköter mycket av campen, är "hemma", men där finns några andra gäster på plats. Efter att ha växlat några ord med dem letar jag rätt på en båt för att ta mig över till Fjällfuran, som ligger på norrsidan av sjön. Jag slipper gå. Solen värmer och det är i stort sett vindstilla. Skönt att komma ut på vattnet, och bort från de mygg och knott som noterat min ankomst. Eller hunnit ifatt mig. Ska det nämnas något negativt om Vattensjön så är det ansamlingen av svidknott, nästan osynliga smådjävlar, som kryper in och biter där man inte tror att de kommer åt. För den som inte är välutrustad med beck- och djungelolja kan det bli olidligt.
* * *
Doften av att komma in i en timmerstuga är speciell, men välkomnande. Spisröken sitter i väggarna och den lite fuktiga luften, med dragning åt rått, berättar att det var ett tag sedan det eldades. Som om stugan vill tala om för mig, att nu är det är dags för en brasa, så det blir trivsamt. Nej, det får vara. Visserligen kyler det genom golvet från grunden, men det är ändå för varmt ute för att börja elda.
Har jag tur finns det något ätbart kvarlämnat i skafferiskåpet i det lilla köket med sina två gasolplattor. Nitlott! Tidigare gäster har följt instruktionerna, och inte lämnat kvar något till vare sig möss, myror eller människor. Nästan i alla fall, ett halvt paket med nyponsoppa står längst ner på en hylla. Alltid något.
Det blir tjock, nästan seg nyponsoppa, kompletterad med skorpor och knäckebröd som i stort är det sista, som är kvar efter en och en halv veckas vandring och fiske. När jag sätter mig utanför stugan för att äta, kan jag inte låta bli att tänka på de salamikorvar som Hasse kommer att ha med sig i morgon. Och pain riche, det brukar han också ha.
Jag tacklar upp mitt lätta flugspö, det andra med tyngre lina och sjunktafs låter jag ligga kvar. Tafsen klipper jag av och byter till en 0,25. Jag ska ge mig ner till utloppet, det får bli en Mickey Finn släpandes efter båten.
Ett par gånger rycker det till i spöet. Men när jag släpper årorna och tar tag i spöet - ingenting. De kanske inte är riktigt på hugget? Det är inte djupt vid utloppet, och en hel del växtlighet. När jag tar in flugan följer det med lite gröna slingor. Jag lägger upp årorna och tar ett pipstopp medan jag gör mig färdig att börja kasta. Inga vak ser jag så streamern får sitta kvar.
Det är tätt mellan bottennappen, och något annat känner jag inte. Såna där bottennapp som suger sig fast, för att sedan ge med sig. Fortsätter det då att gå tungt vet man att det följer med en reva grönt. Ännu ett bottennapp, men det här ger inte med sig. Ett par knyckar går genom spöet, hoppsan! Årets första rejäla hugg på Vattensjön, och den här fisken sätter fart, bort från båten.
Förbannat! Jag har klarat av att lägga fluglinan i ett halvslag på rullen. Nu måste jag hjälpa till med att mata ut lina när fisken rusar. Pressen skulle bli för stor annars. Fisken stannar och rister, försöker göra sig kvitt otyget i munnen. Jag kan börja ta in lina och hoppas att nästa rusning inte når fram till linstoppet. Den är på god väg att ställa till det för mig igen, nålknuten mellan fluglinan och backning passerar öglorna några gånger, fisken är stark och i god kondition.
Jag kontrollerar en gång till att årorna verkligen ligger i båten och inte sticker ut. Får fisken för sig att simma under båten blir det snabba ryck med spöet för att skifta sida. En åra som spretar ut kan få konsekvenser, ett knäckt spö eller så.
Fisken närmar sig båten och nu ser jag att det är en öring. Vågorna gungar ut från båten medan jag flyttar runt för att komma åt med håven. Jag tar öringen försiktigt, och låser inte linan medan jag lyfter spöet för att leda den över håven. Nej, den tar fortfarande lina, skyggar. Inte riktigt än.
Äntligen, jag kan lyfta in årets första öring från Vattensjön i båten. Mörkt gul, på gränsen till brun, vältecknad. Jag blir sittande länge och tittar på fisken, tänder pipan och just bara - sitter.
* * *
Sakta låter jag båten glida på årtagen medan jag ser mig om efter vakande fisk. Visst ja, jag måste ordna upp fluglinan. För säkerhets skull tar jag av flugan och låter linan rinna ut från aktern. Nu är det bara att koppla loss spolen och trä upp öglan.
Under tiden som jag vevar in fluglinan stiger en fisk. En mjuk rörelse i ytan, ”head and tail”, en bit ut från land. Ingen småfisk, det ser jag. Jag knyter på en Europa-12:a och fettar in den. Tafsen och spetsen på fluglinan får samma behandling, det behövs efter ett streamerfiske. Nu gäller det att få fisken inom kasthåll, men inte så nära att den skräms av båten.
Jag är ingen speciellt bra kastare, och än sämre i båt. Flugan hamnar några meter från där jag tänkt. Men det brukar inte ha någon betydelse. Genom att då och då dra i linan får flugan en rörelse, fisken simmar förmodligen runt och letar mat. Någonting rör sig och flugan försvinner. Mothugg och sedan pekar linan mot djupare vatten. Den här är inte lika ettrig som den förra.
Öringen är nästan lika lång som den förra, det fattas några centimeter till halvmetern, men inte lika välnärd. Och mycket mörk, närmast svart i täckningen. Helt säkert har jag öring från två olika stammar i båten.
Jag ror in till stugan, filear och saltar med grovsalt. Innan jag lägger öringarna i svalskåpet, som är ingrävt i backen, måttar jag med blicken hur stora portionsbitarna ska bli, när jag lagar middag till gänget i morgon. Hoppas de har torkad dill med sig.
Solen har gått ner och jag har fått ner en portion nyponsoppa. Jag borde lägga mig.
Nej, jag kan inte, jag måste ge mig över till utloppet från bäcken. Ingen vind, det går att höra hur det porlar tvärs över sjön. En mörk streamer, en bastard mellan en Wooly Bugger och en Matuka, en egen konstruktion som knappast skulle vinna en skönhetstävling. Men, den lever i vattnet, och syns bra mot den ljusa natthimlen. Jag knyter loss båten och ger mig iväg.
Ett våldsamt hugg, det sjunger i spöet. Fluglinan och en bra bit av backingen försvinner i ett drag. Den här är inte liten. Sedan stannar den och knycker, hårda rörelser. Bara mödosamt kan jag pumpa in den mot båten, den här kommer inte att ge sig i första taget. Den hoppar inte, välver i stället tungt i ytan. I mörkret ser jag öringen. Felkrokad ...
Jag får öringen i håven och krokar loss den, jag vill inte behålla den. Jag för öringen fram och tillbaka i vattnet för att ge den extra syre, som ett slags konstgjord andning. Jag skulle ha tagit den hårdare, mer bestämt, då den haft krafter kvar. Jag släpper öringen, kanske den klarar sig.
Det har blivit ordentligt mörkt. Jag ror tillbaka till stugan och efter att för första gången på länge fått somna i en säng krokar jag i drömmen loss öringen en gång till.
* * *
Jag är definitivt inte utsövd, snarast dimmig, och vet att jag har en rask promenad på drygt tre kilometer framför mig. Jag har lovat att möta mina fiskekompisar med en tom ryggsäck, efter det att taxin släppt av dem utefter bomvägen. Några skorpor och ett par kåsor vatten, sedan ger jag mig iväg. Ska bli skönt med sällskap igen.
Det blir ett glatt återseende. Vänner som man bara träffar två gånger om året; omfamningar och ryggdunk. Hasse har lyft ut sin fjäderlätta ryggsäck ur taxin, och vikt ner stövlarna över de slitna fiskejeansen. Slokhatten sitter som på en pojkspoling, drygt 60 som han blivit. Raymond kutar runt i skinnbyxor och T-shirt, samtidigt som han kollar spön och returbiljetter. Bengt står och hummar över matkassarna, funderar över fördelningen. Sportfiskesällskapet Fjällfiskets Vänner. Marsch mot stugan.
– Nu vill jag ha en korvbit och en sup, säger jag när jag krånglat av mig ryggsäcken utanför stugan.
– Ordnar vi! Svarar Hasse och börjar rota i packningen. Ett par salamikorvar av jätteformat kommer fram, bröd och den alltid lika obligatoriska strumpan. Täcknamn för den hela renat han har i sin packning, omsorgsfullt emballerad i ett par reservstrumpor, därav namnet.
Vi bänkar oss i den lilla stugan; ett bord, två stolar, en bänk, fyra våningssängar och en spis. Bordet fylls med porslin, smör, flugaskar, bröd, glas, västerbottenost, draglådor, salami, fisklinor och en renat. Några burkar öl också. Skål och välkomna!
En öl, en sup och en salamimacka, en tjock skiva. Gott, det var ett tag sedan jag åt något annat än torrskaffning.
I dag blir det ”fiske light”, långedrag och rödingpimpel. Raymond och jag kryper i flytvästarna, och skjuter ut båten. Jag sätter mig vid årorna medan Raymond gör i ordning haspelspöet; en gammal Cardinal på ett glasfiberspö. Grejor som visat att de håller. Vi gör upp om att jag ror fram till dess att den första fisken är i båten, därefter kan vi pimpla ett tag.
– Fisksupen? Frågar Raymond.
– Är med! Svarar jag
– Då åker vi. Raymond maskar på långedraget, inte helt olikt en julgran där det hänger ner från spöet. Precis när jag ror över djupkanten lägger han i draget och börjar släppa ut lina. Jag sätter kurs mot vårt speciella rödingställe, och på vägen dit brukar det alltid haka på någon öring. Nej, jag tänker inte tala om var …
– Där satt den! Raymond gör ett mothugg och spöet gör en vacker båge.
– Stor? Frågar jag.
– Matfisk. Svarar Raymond under tiden som jag lägger upp årorna, och gör mig beredd med håven.
– Öring, fortsätter Raymond, den sprattlar mera än en röding. Jag håller håven i vattnet samtidigt som Raymond försöker leda fisken över bygeln. Jo, det är bra fart på fisken, ett par gånger måste jag lyfta upp håven för att inte trassla in mig i skedarna på långedraget.
– Kunde jag väl ge mig fan på, att du skulle ha med dig bäska droppar som fisksup, klagar Raymond när vi firar att fisken ligger i båten. En vacker öring, väl över minimimåttet på 35 centimeter. Anarisfjällen speglar sig i vattnet, några molnslöjor drar sakta från väster till öster strax nedanför toppen, orkar inte lyfta sig över det drygt 1400 meter höga fjället. Det är nästan vindstilla, båten driver bara sakta. Jag plockar fram mitt ABU Pimpel 2 och letar bland rödingblänkena; det får bli en Rockan, som jag agnar med en fet lövmask. En stund sitter vi och försöker lura rödingarna; båten rör sig så där lagom sakta för att vi ska kunna fiska av ett område.
– Ska vi inte, försöker Raymond …
– Nej, klipper jag av, bara när vi fått fisk. Jaha, det dög visst med bäsk i alla fall …
Nej, här finns inga huggvilliga rödingar, så jag greppar årorna. Det är inte så långt kvar till vårt rödingställe. Raymonds spö vibrerar så där lagom i takt med årtagen.
– Nu borde det snart hända något, säger jag samtidigt som jag vilar på årorna och spöet går tillbaka något. Nåja, några tag till, sen kanske …
Raymonds spö bockar sig. Han spricker upp i ett stort leende under filthatten samtidigt som han gör mothugg. Han vevar in och snart ser vi den röda färgen glimma i vattnet. Jo, Raymond hade rätt, rödingen är mera foglig, och lättare att få i håven.
– Skål!
Jag plockar fram pimpelspöet, och släpper ner blänket. Det är djupt och det går åt en hel del lina innan jag når botten. Jag gör några rejäla lockryck och vänder ansiktet mot solen innan jag börjar smårycka med spöet. Vilsamt, men inte utan spänning. Raymond sitter också och kisar mot solen.
– Nu har jag bottenkänning, säger jag, men ändrar till: nu har jag inte bottenkänning! Jag har mycket lina ute och måste veva in rödingen. Jag måste säga att det är en speciell känsla, att sitta i en båt och drilla fisk med pimpelspö. Nu är det Raymonds tur att håva. Det går bra.
Efter bäsken är det dags att ro hemåt, magen talar om att det är tid att laga middag. Var är dom andra? Nåja, dom dyker väl upp. Jag smörsteker öingfiléer och fixar potatismos. Efter några veckor med öring i olika former plockar jag med snålvattnet rinnande i mungiporna upp en bit rimmat fläsk ur en av matkassarna, och steker till mig själv … Lingonsylt …
* * *
Mörka, närapå svarta moln rullar nedför Stor-Anahögen, och en rå vindil river upp vattenytan. Sedan öppnar sig himlen. Tillsammans med Raymond sitter jag i båten med ett långedrag, och en släpfluga hängande efter. En stund tänker vi att väderomslaget kanske ska ge utdelning i form av fast fisk, men vätan gör snart att vi kommer på andra tankar. Men, långedraget och flugan får hänga kvar, det kan ju nappa …
Det ryker ur skorstenen när vi drar upp båten på land. Vi är inte ensamma om att ha blivit överraskade. Inne i stugan ställer jag mig framför spisen för att värma mig; kläderna får helt enkelt torka på kroppen. Men, jag kanske skulle ta och snabbtorka min M 59-keps? Jag lägger den ovanpå spisen, vänder den snabbt, och tar den på mig. Gud, vad varmt och skönt över svålen! Jag gör om samma procedur några gånger, men störs av att där står en pilsner och bit salami på bordet. Jag undrar om där inte stod en sup också. En rökslinga från spis och mössa talar om för mig, att jag förlorat uppmärksamheten på ett sätt som jag inte borde ha gjort. Och Hasse är känd för att kunna elda duktigt…
Resultat: ett svart hål längst upp på kepsen, men det är ju ingen skönhetstävling, den duger till fiske.
I kvällningen, eller rättare natten, när det mörknat bryter jag upp från bordet och den sotande fotogenlampan. Det är dags för nattfiske; en mörk streamer på en väl tilltagen tafsspets. Jag låter flugan släpa efter båten och sätter kurs mot ett porlande ljud andra sidan sjön. Ett och annat vak bryter vattenytan medan jag försiktigt doppar årorna i vattnet. Natten är helt stilla med dimslöjor som försiktigt släpper från det varmare vattnet. Det rycker till i spöspetsen, men mer blir det inte. Jag låter båten driva medan jag kastar i anslutning till bäcken. Nej, det vill sig inte. En riptupp skrattar en bit bort, något enstaka vak hörs och jag ror tillbaka.
Jag möts av en konstnärlig trestämmig symfoni av snarkningar redan utanför stugan, när jag lite ruggig gör mig beredd att äntra kojen. Somnar som klubbad i den sköna värmen.
Vaknar genomsvett, måste ut. Kravlar mig ner från överslafen, och går ut på trappen.
– Det går ju inte att vara därinne! Bengt som har den andra överslafen av de två våningssängarna, sitter på trappan och beklagar sig över temperaturen. Hasse har klarat konststycket att elda ut två personer ur stugan. Vi är inte imponerade över bedriften.
Vi låter dörren vara öppen och tar en varsin rök; jag pipa och Bengt en cigarett. Dricker vatten gör vi också, och förbannar det faktum att det flyger in mygg i stugan. Nu är snarkningen bara tvåstämmig.
* * *
Hasse är först uppe, och oförskämt pigg. Jag uppskattar i alla fall att kaffet är klart, när jag, knappt vaken, kravlar mig ner från slafen. Pre-frukost: jag sätter mig på trappan med en kåsa kaffe och tar ett pipstopp.
Dagens fiske planeras under tiden som vi äter havregrynsgröt och salamimackor.
– Den mage finns inte, som inte mår bra av det här, filosoferar Hasse, medan han slevar in gröt. Vi andra nickar tankfullt. Jag och Raymond bestämmer oss för att ge oss ner till selet mot Västra Vattensjön.
Två öringar senare fäster vi båten för att utforska selet mellan sjöarna. Selet är djupt, det måste simma omkring monster här! Jag bestämmer mig för att någon gång ta ett nattfiske i höljorna. Men nu i dagsljus, nej, bara småfisk som är huggvilliga. Bättre utdelning på myren: underbara blöthjortron.
Jag får bra utdelning vid stugan också, ett riktigt svampställe. Jag plockar famnen full av kremlor, och sedan sitter jag och Hasse på trappen och rensar svamp. Smörstekta kremlor med falukorv och potatismos blir till en riktig gourmémiddag.
I kvällningen gör vi en utflykt upp till Rullforsen. Sotpannan är med, och stekjärnet. I kväll ska det gräddas kolbullar! Och fiskas naturligtvis. Utrustad med flugspö och en Europa-12:a smyger jag utefter ån och spanar efter vak, men det är trögt. Nåja, det kanske lossnar senare. Intill forsen finns en eldstad, och det börjar suga i kaffetarmen, så det gör inget att det är stiltje i fisket.
Men det var väl ändå förbannat vad myggen är envisa. Det må så vara att jag inte ska använda kepsen vid någon skönhetstävling, men det hade ju varit bra om den stoppat för myggen. Jag blir tvungen att smörja in svålen med beckolja.
– Det här har jag längtat efter, sen vi kom hit, säger Hasse medan jag vispar ut vetemjölet med vatten, och ett stänk salt. Bengt håller på med tärna fläsket. Snart fräser den första bullen över elden. Sotpannan får också plats.
Kolbullar med rårörda lingon, nedsköljt med svart kokkaffe är mat för en fiskare. Jag blir tvungen att luta mig tillbaka ett slag tills den värsta paltkoman gått över. Sedan är det dags för fiske. Riktigt mörkt börjar det bli nu i början av augusti, i alla fall i skogen. För säkerhets skull känner jag med vandrarstaven var jag ska sätta fötterna. Lite har det regnat också, så marken har blivit slirig.
Ån är lugnflytande, med en del växter. Jag borde nog ha rekat i dagsljus, tänker jag, samtidigt som jag kollar djupet med staven. Dryga metern och med sandbotten känner jag. Inga vak ser jag så jag tar och byter till en kolsvart kuse, förtyngd är den också. Jag fiskar mig nedåt längs ån, men det enda jag drar in är lite vattenväxter. Vid ”krokhån” vänder jag.
Uppe i höljan tycker jag mig höra ett plask. Nåja, det är värt ett försök. Jag kastar ut och börjar ta in lina. Tvärstopp! Något tungt rör sig i andra änden av linan. Fisken gör några rusningar i höljan, men så där våldsamt vild är den inte. Visserligen hoppar den en gång. Fast godmodigt vill den inte gå i håven. Det tar några försök.
Upp kommer den märkligaste öring jag någonsin sett. Nästan sextio centimeter, men smal som en anorektiker, är den sjuk? Jag tar ihjäl fisken, och går upp till de andra.
– Är det en ål du fångat? Får jag som kommentar.
– Jag vet inte, svarar jag, men frisk verkar den inte vara.
Vi blir sittande vid elden ytterligare en stund, nu är det inte lika mörkt längre. Det är dags att ta stigen hem till stugan. Just vid den tiden då gryningsljuset tvekar, passerar vi Rulldalsvallen. Det är sagolikt vackert; blåklockor, prästkragar, ja, alla möjliga slags blommor lyser daggvåta i gräset när vi trampar förbi. En tavla att ta med sig.
Vi möts av en enstämmig, men konstnärlig, snarkning när vi äntrar stugan. Raymond gav upp lite tidigare och nu sover han sin skönhetssömn. Vi andra kan dock inte hålla oss skinnet, det finns några öl kvar som vi inte vill bära tillbaka. I morgon ska vi packa, städa stugan och gå tillbaka. Några dagars fiske går fort. Men än kan vi sitta uppe ett tag till.
– Ska vi inte tända en brasa? Undrar Hasse.
– NEJ!
Det skär lite i hjärtat, men innan jag går och lägger mig, går jag ut och gräver ner den anorektiska öringen. Men jag tröstar mig med att det nog var bra att jag tog bort den.
